Önskar er en lekfull helg!

En gång i tiden bodde det en skogvaktare i vårt hus. Han planterade en mängd olika ädelträd på tomten och dessa har idag vuxit sig stora och kraftfulla. Några silvergranar blev för stora och fick tas ner. De hotade huset och dess invånare med sina mörka skuggor men framför allt med sina enorma, kompakta kottar som var livsfarliga att träffas av. 

På baksidan av huset planterade skogvaktaren en bok som han hamlade och som nu vuxit sig enorm. Bokens granne är en stor tall och lite längre upp i skogsbacken står ett mycket högt lärkträd. På framsidan av huset finns en högrest herre - en hög vitek - som i mina ögon är husets vårdträd. Där i närheten finns också mitt favoritträd - en blodbok. Blodboken är barnens klätterträd. Också den hamlades från början men har sedan under flera decennier fått växa fritt. Effekten har blivit att de första grenarna kommer ganska långt ner vid marken för att sedan sträcka sig högt mot himlen i ett virvlande nätverk av grenar. Jag får alltid känslan av att trädet är som en stor hand som håller mina barn mellan sina fingrar.

Sedan ett par veckor är blodbokens blad utslagna. Hela trädet skimrar i lysande orange, grönt och lila, bladen är tunna och mjuka som öronen på en hundvalp. Under den mäktiga trädkronan råder ett rosa ständigt skimmer, särskilt på kvällen, när solstrålarna silas mellan löven.

.