Rävbesök

Idag har räven varit på besök och tagit två hönor, men vi har bara hittat en av dem. Den försökte han gräva ner ute i hagen innan han blev bortskrämd av hund, man och barn. Där låg min fina lilla svarthöna, hon som var så speciell eftersom hon var till hälften en Bohus-Dals svarthöna (lantras). Hon hade blåsvart hud, kolsvarta pliriga ögon och tjusiga gråsvarta ben, som fiskbensmönstrade nylonstrumpor. 

Sådana här sorgligheter är anledningen till att jag inte döper mina hönor och tuppar, och försöker låta bli att skaffa mig favoriter eller tycka om hönsen för mycket. Det är också därför jag ser till att få en kull med kycklingar varje sommar, så att man ligger på pluskontot. 

Genom åren har vi haft besök av räv, hök och ormvråk, kanske också någon iller även om vi inte sett någon. Ingen av de första hönorna som jag skaffade för tre år sedan finns kvar och ingen dog en naturlig död. Samtidigt lever mina hönor ett helt fantastiskt liv - de går fritt i trädgården eller allra helst i lövskogen som gränsar till tomten. De får massor av matrester varje dag och kan samtidigt gå runt hela dagarna och plocka godbitarna ur naturens skafferi. Att hålla dem inlåsta eller bara i hönsgården (som för närvarande är full av hål och flyktmöjligheter) känns otänkbart i längden. För en kort period är det dock tyvärr så det får bli. Imorgon och på fredag får de vara inne i hönshuset och sen ska jag försöka säkra hönsgården. Och förhoppningsvis ger Mickel upp, även om det känns ganska osannolikt.