En värld utan skärpa

Vi for till havet. Hela världen var insvept i dimma och det var bara för en kort stund solen lyckades bryta igenom.

I tjock dimma blir tillvaron oskarp och dagens olika skeden flyter i varandra. Man tappar greppet när ljuset hela tiden är det samma och allt är utsuddat, utan konturer. Skugglösa flyter morgon, eftermiddag och kväll ihop. När mörkret kommer blir alla lyktor och ljus till flytande sfärer, svävande och fukttyngda.

Vid badplatsen hade tjock olja slungats upp på betongbryggan. Vi försökte fiska krabbor. På botten låg det en, men den var död.

- Den kanske har ätit något med olja på, en liten fisk eller en snigel, sa sjuåringen.

På bryggan hade ett par måsar haft krabbkalas. Små ben och klor låg utspridda, en tom krabbkropp som lillebror stampade på.

- Det var ju himla trist för dom krabborna, sa storebror allvarligt.

Ute i dimman hörde vi en båt puttra omkring. Det lät nära och efter en stund syntes silhuetten av en liten eka med två skepnader, ljusgrå och konturlösa.

Under de små vindpinade ekarna fanns mängder av ekollon, många var jättestora och ur flera hade det redan börjat krypa ut en liten grodd. Ren och skär överlevnadsinstinkt för ett träd på en karg klippa vid västkusten.

.