Egentligen ville storebror bygga ett hus av pinnar. Ett runt hus med en dörröppning och toppigt tak till tomtelandskapet som han tänkt bygga upp till advent. Men när han var nästan klar med väggarna tröttnade han och jag gjorde klart det lilla som var kvar. Byggets konstruktion var ett experiment och blev lite väl vingligt så ett tak ovanpå var en omöjlighet. Därför det fick bli en lykta istället - efter godkännande av storebror givetvis.
Vi plockade ett gäng pinnar i backen bakom huset. Vi valde främst pinnar utan bark eftersom de är vackrare och skräpar ner mindre. Sonen klippte dem i någorlunda lika långa bitar.
Sen limmade vi fast pinnarna med limpistol på en pappersremsa som var lika lång som omkretsen på huset/lyktan. Storebror kom på idén att ta en lite böjd pinne och använda till dörröppningen.
Tanken med pappersremsan var att det skulle bli lättare för ett barn att limma ihop pinnarna, eftersom vi limmade dem på pappret och inte i varandra. Tyvärr var det nog det som gjorde att hela bygget blev så vingligt. En redan ihopsatt ring i något stelare material hade nog fungerat betydligt bättre, men det hade å andra sidan blivit i krångligaste laget för en sjuåring att limma fast pinnarna på. En kompromiss kanske är en kartongremsa.
Vi sparade en bit av pappersremsan på slutet (3-4 cm), som vi limmade fast i andra änden av så att de bildades ett runt - och mycket vingligt - litet fort.
Trots att det inte gick helt enligt planerna blev vi väldigt nöjda med resultatet, både jag och sonen. Mysiga inredningsdetaljer är en svaghet hos oss båda och med en glasburk till ljuset känns den förhållandevis brandsäker.
Jag tycker lyktan känns lite mystisk och får samma pirriga känsla som jag får av av boken och filmen Till vildingarnas land när jag tittar på den.
